Har du nånsin varit med i en olycka och du vet att du inte tänker klara dej utan att falla eller att krocka? På de sekunder som man har på sig att tänka är inte många men ändå hinner man tänka på hur man ska reagera vad man ska göra som skulle vara det bästa för dej själv eller för den största delen för din passangerare, man tänker på sin familj och sina vänner, man tänker på att kommer jag att behöva ringa en ambulans? Och det är hemskt att vara med om de där några sekunderna.

Jag bara låg där.. jag hörde Linda komma springandes och tuten var på. Linda ropa och fråga om jag var okej men jag var helt förstummad jag kunde inte svara.. Jag kände efter om jag hade sjukt nånstans, och kände att det blödde i munnen på mej, jag hade en sån fruktansvärd huvudvärk och det tog sjukt i benet. Okej men jag fatta att jag mådde bra hur mådde Jacke? Jag vågade inte röra på mitt huvud jag vågade inte alls röra på mej. Jag hörde att han sa att nån skulle ta upp mopon för att han hade sjukt i benet. Jag började genast agera och försökte få upp mopeden, Linda kom och hjälpte till och jag hörde att Jacke hade sjukt i sin fot. Så snabbt som jag hörde det blev jag orolig visste inte vad jag skulle göra eller vad jag skulle ta mig till. Nu hörde jag också Jenni och Benkkus röster Jenni kom gåendes mot diket och hjälpte mig att få upp mopon, jag ställde den på stödet och vände mig emot Jacke och frågade om han mådde bra? Han sa att han mådde bra men jag kunde ändå inte tro att han mådde bra jag frågade flera gånger och sa att han hade bara lite sjukt i foten men att han mådde bra annors. Alla frågade mej om jag hade sjukt? eller om jag mådde bra? Men jag sa bara att det är skitsamma hur jag mår det enda jag kunde tänka på var att har nånting hänt åt Jacke? Sen när jag visste att han mådde bra så undersökte jag mopon och såg att det var några skromor, blinken var av och en stor spricka i den. Bromsarna funkade och jag var nog ganska säker på att jag kunde köra hem till Jennis, för att vem skulle Jacke annors åka med han kunde ju inte åka med Linda och Jenni hade ju Benkku. Jag hade bara huvudvärk och lite sjukt i benet men det var allt. Jag tänkte i mitt huvud att jag nu bara måste köra till Jennis och att det är nu skit samma hur du mår. Vi började köra vidare och jag körde först och efter mej kom Linda, Jenni och Benkku. Jag var ännu lite i chock och först efter några minuter förstod jag vad som påriktigt hade hänt. Jag började gråta för jag tränkte att om det skulle ha hänt något värre åt Jacke så skulle det ha varit mitt fel, mitt ansvar. Jag skulle aldrig kunna förlåta mej för det och inte kommer jag att kunna förlåta mej själv för det här nånsin heller, jag utsatte en annan människa i risk och det fanns ingenting den människan kunde göra åt saken.. Så jag vill tacka alla som hjälpte mig jag skulle inte ha klarat det utan er och ert glada humör som kan pigga upp vem som helst! 

 

Och främst utav allt vill jag säga förlåt till Jacke, jag är verkligen ledsen... antagligen kommer du inte att läsa det här. Men jag ville bara säga det så att du vet så attt ni alla vet. <3 älskar er för alltid! 

// Pernilla